Anhörig

Är du anhörig till någon av våra deltagare/elever?

Din roll som anhörig

På Stallyckan erbjuder vi en rad olika aktiviteter för både barn, unga och vuxna oavsett funktionsförmåga. Vi arbetar med stor frivillighet och fokuserar på varje individs egna styrkor och förmågor samtidigt som vi tränar på det som personen behöver utveckla. Alla våra verksamheter är målinriktade. Vad målet kan vara bestämmer vi framför allt med individen själv.

För att kunna arbeta målinriktat kring varje individ som vistas på gården samverkar vi gärna med dig som är anhörig. Vi ber då om samtycke från personen som deltar i våra verksamheter och efter att ha fått det godkänt håller vi kontakten med dig som anhörig om så önskas.

Vi förstår att du som är anhörig har en viktig roll i våra deltagares liv och att deltagarna ofta vill visa upp vad de gjort hos oss. Vi bjuder därför alltid in dig som är anhörig till bland annat vår årliga sommarfest, vårt årliga julmys och till eventuella andra öppna aktiviteter som kan vara av intresse för dig. Du är förstås också alltid välkommen att boka in ett besök för att se hur din närstående har det hos oss.

team spirit, cohesion, teamwork

Daglig verksamhet

På Stallyckan har vi tillstånd från IVO att bedriva daglig verksamhet och har 6 platser för detta. Vi har ett avtal med Borås stad och tar emot personer som tillhör personkrets 1 i LSS. Om du har en anhörig som bor i Borås kommun och som du tror skulle vilja jobba i vår dagliga verksamhet så kontaktar ni dennes LSS-handläggare. Handläggaren stämmer då av med oss huruvida vi har plats och förmedlar kontakt.  

Om du har en anhörig som bor i någon annan närliggande kommun och som önskar jobba i vår dagliga verksamhet så kontaktar ni även då personens LSS-handläggare. Vid mån av plats finns det möjlighet att skapa individuella lösningar även för personer som inte bor i Borås, och kommunerna har möjlighet att göra en offentlig upphandling om de bedömer att de inte har någon liknande verksamhet att erbjuda själva.  

Samverkan med skola

På Stallyckan tar vi emot elever med lång, problematisk skolfrånvaro. Vi samarbetar med skolan både i Marks kommun så väl som andra kommuner och skapar en tillvaro dit eleven får träna på att komma regelbundet. Vad eleven gör hos oss styrs helt av elevens egna behov.

De flesta som kommer till oss behöver träna på att komma in i sociala sammanhang igen och att lita på vuxna människor. Vi tar god tid på oss att lära känna individen för att skapa en relation att ha som grund i vårt arbete. Om eleven är redo för det kan vi väva in skolarbete i aktiviteterna på gården. Vi utför också kartläggningar av elevens förmågor, i det fall uppdragsgivaren önskar detta.  

Om du har ett barn/ungdom som du tror skulle må bra av att få vara hos oss som del av sin skolgång kontaktar du skolans rektor som i sin tur kontaktar oss. Om eleven har kontakt med elevhälsan kan ni även gå via dem. 

Enskilda aktiviteter

På Stallyckan ordnar vi även enskild aktivitetstid för den som önskar. Då bokar man in en timme, eller flera, antingen regelbundet eller då tid finns. Under den stunden gör vi det som besökaren önskar. Många vill prova på att rida, men många vill också få vara delaktiga i gårdsarbetet, mata och sköta om djuren och komma ut i naturen en stund. Vissa som bokar enskild aktivitetstid hos oss vill lära sig rida men trivs inte på de traditionella ridskolorna, medan andra behöver ha lugnet som Stallyckan har att erbjuda.

Tiderna bokas ofta in på eftermiddagar och kvällar. Då är deltagaren oftast ensam på gården tillsammans med en personal. Du som anhörig får förstås vara med om du önskar, alternativt ta en kopp kaffe i vår lokal under tiden. För den som vill komma in i ett mer socialt sammanhang finns det ibland möjlighet att boka aktivitetstid dagtid då andra verksamheter är igång, förutsatt att detta är vad deltagaren själv uppskattar.

Kostnad för enskild aktivitetstid är 400 kr/h som medlem i Stallyckans Gård- och Ryttarförening. (Medlemskap kostar 50 kr/år, läs mer här.) Ej medlem: 500 kr/h.

Kontakta oss via mail info@stallyckan.se eller telefon 070-511 91 61

Stallyckans gård och ryttarförening

Föreningen som håller till på gården arrangerar ibland läger och annan verksamhet som kan vara av intresse för dig och din anhörig. Du kan läsa mer om föreningen här 

Läs gärna mer om Stallyckan under våra övriga flikar på hemsidan. Där kan du läsa mer om vårt arbetssätt. Du får förstås gärna kontakta oss om du har några frågor. 

Stallyckan på Facebook

1 day ago

Stallyckan

På Stallyckan har vi genom åren mött flertalet barn, unga och vuxna som tystnat. Några med autismdiagnos och några med diagnosen selektiv mutism.

Kan varmt rekommendera alla att följa facebooksidan Tala om tystnad och ta del av berättelserna ♥️Nästa historia kommer från Katarina Westling, mamma.
Starkt om hur familjen upplever att vård, skola och socialtjänst misslyckades med att hjälpa barnen Marcus och Amanda. Något som i sin tur ledde till svårare psykisk ohälsa för båda barnen, idag unga vuxna.

Kunskaperna om SM är idag större och verktygen är lyckligtvis fler. Tala om tystnad känner hopp, och stor tacksamhet över yrkesverksammas vilja att lära sig mer om SM och olika metoder/anpassningar för att kunna bemöta barnen på bästa sätt. Det kommer förhoppningsvis bli lättare för alla barn med diagnosen. Men kunskap och erfarenhet skiljer sig fortfarande mellan olika regioner och vi har kontakt med många familjer som kämpar för rätt behandling.
Enligt studier stannar SM kvar hos en tredjedel av barnen som inte behandlas. Ångesten kan byta karaktär och i vuxen ålder utvecklas till exempelvis social fobi eller djup depression. Därför är Katarinas historia mycket viktig:

”Marcus blev diagnosticerad med selektiv mutism när han var sju år gammal. Vi fick under hela lågstadietiden höra att han var blyg, inte tog plats och ville gömma sig bakom gardinen när han fick frågor. Ingen hänsyn togs till hans SM för ingen på skolan visste nog vad det var. Istället hette det att han var blyg, tillbakadragen och introvert bland andra. Hemma med kompisar pratade han för fullt och var en levnadsglad kille.
Han har alltid haft lätt för sig i skolan och hade många vänner så vi reagerade inte mer på det när allt flöt på och han mådde bra.
I 5:e klass placerades våra tvillingsöner i olika klasser, vilket blev en katastrof för Marcus som behövde tryggheten från sin bror. Han blev alltmer inåtvänd, fick ont i magen och huvudet och stannade hemma mer och mer. Droppen var när han en dag blev framtvingad framför en annan klass på skolan för att be om ursäkt för något han egentligen var oskyldig till. Att på det sättet tvinga fram en kille med selektiv mutism för att be om ursäkt för nåt han inte hade gjort ledde till att han inte gick till skolan mer. Han stannade hemma i 50 dagar och vi var helt förtvivlade, visste inte hur vi skulle göra. Ingen från skolan hörde av sig. Vi fick själva ta kontakt, fixa möte och be om hjälp. Vi som föräldrar fick själva söka upp information om hemmasittande, åka på föreläsningar i Stockholm och följa med vår son till skolan de dagar han klarade av att vara där korta stunder. Marcus fick efter jullovet byta till broderns klass, men hans stjärnögon släcktes allt mer och tröskeln blev för hög. Han utvecklade stark ångest och social fobi ju mer han stannade hemma. Datorn och spelvärlden blev hans tillflyktsort, där fann han ro och kunde glömma den jobbiga verkligheten.
Vi fick fortsätta ta ledigt från våra arbeten för att följa med vår son. Inga anpassningar gjordes. Ingen hemundervisning erbjöds. Trots mycket frånvaro klarade han målen, med hjälp av sin höga intelligens och stöttning av sin tvillingbror.
BUP var inte heller till nån hjälp utan ville bara skicka honom vidare för att han skulle få en autismdiagnos vilket inte stämde alls.
I högstadiet började han i en lugn och mysig klass med skönt klimat. Skolfobin och den sociala fobin med stark ångest hindrade dock Marcus från att ta sig tillbaka. Tankarna på vad alla skulle tycka, tänka, säga om honom när han varit hemma så mycket hängde över honom så han var hemma nästan hela 7:an och 8:an med sporadisk hemundervisning. Han jobbade med sig själv hemskt mycket hela tiden och bestämde sig i 9:an för att han skulle klara sina betyg för att kunna söka teknisk utbildning som han var intresserad av. Han fick hjälp på sommarlovet av högstadieskolans rektor med att tenta av teoretiska ämnen och blev godkänd i allt.

Våra söner Johan och Marcus kom in på tekniskt program men kort senare gick Johan in i väggen. Det var en stökig klass och det blev tufft för honom att se sin bror lida.
Båda pojkarna hoppade av gymnasiet efter höstlovet.

Några år har gått och pojkarna läser nu in fullständig högskolebehörighet online via en folkhögskola.

Obehandlad selektiv mutism kan leda till ännu svårare ångest, social fobi och mer psykisk ohälsa vilket Marcus kämpar med än idag.
Han ville ha medicin för att slippa sin ångest, men blev felmedicinerad och därmed manisk och personlighetsförändrad. Sedan gick han in i en psykos och hämtades med polis och ambulans. Han blev inlagd på ungdomspsyk i slutet av 2018, och hans pappa Peter var där tillsammans med honom i två veckor. Det var svårt för honom själv och resten av familjen.

Lillasyster Amanda som är fyra år yngre fick också diagnosen selektiv mutism. Hon tyckte allt var för lätt i skolan och vågade inte be om svårare uppgifter. Hon vantrivdes på fritids och slutade där för att det var så stökigt. På alla utvecklingssamtal fick vi höra att hon var duktig och hade många vänner, men att hon inte pratade och inledde samtal. Inte heller hon fick anpassningar för sin selektiva mutism utan förväntades göra allt som alla andra gjorde. Hemma var hon sprudlande glad, var med kompisar och åkte på aktiviteter som simning, ridning, badminton och dans som vilken tjej som helst.
Amanda bytte skola i fjärde klass och trivdes till en början, men satt mellan två killar som konstant undrade varför hon inte sa ett endaste ord. Hon fick även kritik av sin fröken över att hon var för tyst.
Amanda slöt sig allt mer i sin bubbla och i april 2016 stannade hon hemma för gott och vägrade gå tillbaka till skolan. Hon framkallade kräkningar och utvecklade social fobi och kraftig ångest. Hon lämnade knappt huset och slutade med alla aktiviteter. Vi hänvisades till BUP men de hade inte rätt verktyg att nå henne. Hon förväntades prata och tala om för dem varför hon inte gick till skolan. Vi kontaktade också ett hemmasittarprogram. Men Amanda slöt sig mer och mer och slutade att prata helt. Vi har nu inte hört hennes röst på snart tre år.

Vi föräldrar har blivit anmälda till Socialtjänsten av både BUP och skolan. Att de anmäler kämpande föräldrar som gör allt för sitt barn istället för att hjälpa sårade oss djupt. Det ledde inte heller någonstans eftersom socialarbetarna inte hade kunskap om hur man ska få ett barn att återgå till skolmiljön eller att börja kommunicera verbalt.

Allt som hände under de här åren gjorde att vår hemstad blev förknippad med ångest och skam, och vi bestämde oss för att flytta långt söderut för att börja om på nytt.
Men eftersom Amanda var under utredning av Socialtjänsten genomförde de ett LVU av Amanda. En polisbil och en transportbil kom och parkerade här utanför vårt nya hem en varm sommardag när vi hade andra planer. Amanda fick bara bo här i tre veckor och hjälpinsatserna hann inte ens börja innan hon hämtades. Hon hade fått plats på ett HVB-hem för flickor, inget vi själva ville. Jag fick snabbt packa saker åt Amanda och samtidigt trösta henne.
Hon fick bo med tjejer som var där av helt andra orsaker. Amanda hade ju bara varit hemma från skolan.
Möten med socialtjänsten och två rättegångar följde. Hembesök gjordes och man förstod till slut att vi var ett tryggt hem som hade försökt allt för vår flicka. Men det tog oss 7 månader att få ut Amanda därifrån. Amanda var under hela tiden livrädd över att vara ensam och eftersom hon hade tappat talförmågan kunde vi inte prata med henne i telefon. Men vi körde så klart dit och hälsade på så ofta vi kunde. Alla som jobbade där var underbara och tog väl hand om henne och Amanda var omtyckt av tjejerna, men det här har satt djupa spår i både henne och oss. Det är sånt man läser om i tidningarna eller ser på TV.

Amanda pratar fortfarande inte och har fått diagnosen psykogen afoni (total röstförlust) och högfungerande autism.
De har inom skolan här i vår nya stad jobbat länge med psykisk ohälsa och har en trygg anpassad skolmiljö där specialpedagoger, elevcoacher och elevhälsan har ett nära samarbete för elevernas bästa. Närmaste BUP har goda kunskaper om selektiv mutism och har kopplat in en privat logoped som Amanda snabbt fick förtroende för. Hon träffar henne nu en gång i veckan. Amanda har även en tjej från öppenvården som hon gör sociala saker med och framstegen är många. Elevcoachen kommer hem till oss en gång i veckan och skolan hjälper till med kravlösa steg framåt. Vi föräldrar går på samtal med föräldrastöd en gång i veckan, och det finns en lösningssfokuserad samarbetsförmåga mellan alla hjälpinstanser för barnets bästa.
Jag kan inte låta bli att undra hur vårt liv sett ut om vi flyttat hit redan för längesedan och fått rätt hjälp från början.

Min son Marcus hälsar och vill poängtera att när man har talångest så vill man inget hellre än att delta i aktiviteter som alla andra, men man vill inte hamna i centrum eller bli utfrågad när andra ser på. Man vill bara finnas med kravlöst och vara en i gänget. Skolan måste tänka på att ha bestämda platser, och inte ställa till mingel där man ska paras ihop med någon annan man inte känner sig bekväm med. Man ska inte vara tvungen att säga massa ord på spanska, föreläsa framför hela klassen, läsa högt inför alla eller tvingas till att sjunga osv. Det finns andra sätt att gå tillväga för att barn med selektiv mutism ska kunna närvara. Betygen ska innefattas av PYS. Han hälsar också detta:
’Tänk på det värsta du kan tänka dig. En fobi. Kanske att hoppa från en hög höjd, dyka från en båt i djupt vatten eller klappa en orm. Då kan man få en liten förståelse för hur den här talångesten känns.’

Med vänliga hälsningar från mamma Katarina Westling.”

Bilden:

”När Amanda var hemmasittare ville hon knappt lämna sitt rum. De enda gånger vi fick ut henne var till platser där det garaynterat inte fanns någon kompis hon behövde förklara sig inför om varför hon inte kom till skolan. Ingen skulle ändå förstå.”
Foto: Privat
... Visa merVisa mindre

Visa hela inlägget på Facebook
Registrera dig för vårt nyhetsbrev